I can’t take my heart will break

Igår satt jag med armarna runt om mina ben med huvudet intryckt i dem, jag hade förlänge sedan bestämt att jag inte skulle låta mig plågas, att jag inte skulle låta mig känna. Men igår så kände jag allt, besvikelsen, saknaden, irritationen och smärtan som dunkade innanför mitt bröst. Mina ögon blanka lika så som när havet möter morgonsolen och mina läppar lika torra som sahara. Jag brukar vara bra på att fly, fly från de känslor som nu sprungit ikapp mig. Jag kände mig ensam och jag kände mig svag. Tårarna började rinna och meningarna i tidningen jag nyss läst blev allt suddigare som om dem glömts av på en parkbänk någonstans. Jag kände mig som meningarna, som tidningen som försvann.

Jag vet att jag borde vara starkare, jag borde inte tillåta mig själv pinas såhär men just igår så lät jag allt komma. Jag kände hur den glada flicka som sprungit på stan hand i hand med sina vänner nu försvann, att ett leende från mig var långt borta. Jag ler idag som många andra dagar, när tankarna korsar mig ignorerar jag dem och när känslorna kommer stänger jag ute dem. Jag är inte svag och för dig ska jag inte bli det heller.