Efter ett väldigt intessant samtal min min käre vän, Srdjan så börjar bitarna äntligen falla på plats, varför allt blev som det blev och varför du är so du är nu. Ordet skärde mig i hjärtat men visst va det så sant. Det var inget fel på oss, på vårat förhållande. Vi hade det så bra att du var tvungen att hitta på felet själv för att inte känna skulden över att lämna mig här hemma kvar. Du proviserade allt, du visste kanske inte bättre, men vet att vi hade det bra. Alla stunder som vi haft och delat, alla ord vi sagt och tagit emot. Varför jag nu förstår förvirringen som funnits inom mig när det gäller dig, är för att det jag inte förstod varför du sa som du sa, varför du sedan gjorde som du gjorde men än idag när vi träffas så kan stunder komma tillbaka som ett försummat ögonblick. Känslorna kommer tillbaka fö ren liten stund och du och jag lever i våran värld just under det ögonblicket, där bara du och jag finns. Som dagen på stan efter nästan ett års tid, efter våran vän gått hem och lämnat oss ensamma kvar, då du hade tagit mig hand och vi hade vandrat genom stan som alla par gör när dom julhandlar första gången, den känslan av lycka och det intima. Vi tänkte oss inte för utan bara levde i stunden. Och sånna ögonblick får vi ibland, ibland varar dom inte mer att man till och med inte kommer ihåg det för en man ligger hemma och tänker i sin ensamhet. Varför blev vi sånna, en av dom som inte kunde hålla kärleken vid liv men inte heller kunde få den att ta slut. Känner vi så här eller är det nostalgi som tar oss med vinden, förklara för jag är förvirrad på nytt.
Men förnuftet säger också till, det var ett år sen nu, du är inte samma person, du har förändras och även om när vi är två så blir atmosfären vår, så är det du igen men bara förstunden för verkligheten kallar hem, du är första kärleken och minnet finns ju kvar. Kommer alltid finnas kvar här hos mig.
Karolin Chambel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar