Det är så hemskt när man inte blivit förvarnad på ett konkret sätt. Igår natt gick min morfars bror bort, man kan tycka att det är avlägsen släkt för mig men det är absolut tvärt om. Han var den mest underbara lilla gubben jag någonsin känt, han tog mig alltid ut på långa promenader i Portugal när jag var liten och berättade långa historier, köpte den största glassen även om mamma sa nej och gjorde allt för att vi barn skulle skratta och ha kul. Han och hans fru var några jag älskade att vara hos, de var så mycket lycka i deras hem men just nu är det bara sorg som klär väggarna. Jag kan inte riktigt förstå hur man bara kan försvinna, finnas ena minuten för att inpå den andra bara vara borta. Vad händer med själen egentligen? Lever den kvar i luften? För såväl vill jag andas in den luften jag vill känna glädjen i hans skratt och värmen i hans kramar Jag vill känna närheten, så hur andas jag in just den luften? Tio Armando kommer alltid vara en del av min barndom, varje gång jag kommer ner till byn mamma växte upp i kommer jag tänka på honom, jag kommer skratta och krama hans fru åt honom. För han var underbar och jag vill skratta för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar