En enda beröring kunde få min kropp att falla ur balans. En kyss så mjuk att jag kände rädslan när jag lät mig falla varje gång.Vi blev gemenskapen vi delade, Vi skapade lycka, vi delade skratt. Vi skrev historia som kom att bli vårt fall, fallet som skapade ärret så svårt att dölja.
Våra minnen samlades i en bok med rött rosett band för att sedan kastas bort och glömmas i en låda under sängen. Damm samlades, vi hostade men städade aldrig undan.
När man faller och låter sig själv falla hårt kommer man aldrig smärtan ungå. Man kommer alltid minnas den där boken med ett rött rosett band, man kommer vilja bränna den, kasta bort den men också krama om den.
Därför skapades ärr, de finns kvar för att påminna oss. Påminna om förvirringen som gjorde att fallet tog skada.
© Karolin Chambel
